Jotunheims Nasionalpark.

Om man tar sig upp till den norska skidorten Beitostölen i slutet av mars så tar vägen slut vid en bom. Därefter får man vandra eller åka skidor fram till Bygdins Höyfjellshotell.

Om man har tur kan man åka med Öystein som kör en bandvagn från medeltiden den sista milen fram till detta avlägset belägna härbärge.

Om man sedan vill så kan man traska iväg bakom hotellet i skymningen.  Kanske lägger man sig i den vegetation som börjar visa sig när vårsolen smält undan ett par meter av den snö som under vintern lagt sig i området.

Om man då har tur är det en klar dag och batteri kvar i mobilen.

Då kan man få uppleva en sådan här vacker solnedgång.

Om man har tur.

Att rulla ut 30 kvadratmeter glasfiberisolering skulle säkert bara ta någon timme.
Men varför göra det enkelt för sig?
Man kan istället skapa sig massor av arbete och vardagsmotion genom att isolera med kutterspån.

Ovanpå det välvda taket i det senaste projektet (som går under det lätt opretentiösa namnet "Krasseum" ) ligger det nu mellan 20 och 40 centimeter packad kutterspån från ett närbeläget sågverk.
Det är en affär på flera dagar.  Man ska lasta, skyffla upp det i säckar, bära upp dessa på vinden, balansera på ett bjälklag och tömma säckarnas innehåll på den plats som snart ska bli ett gästrum.

It´s a dirty job but somebody´s gotta do it, heter det ju.
Jag vet inte om det är speciellt smutsigt, och det känns ändå angenämt att sprida detta väldoftande träfluff och sedan ligga på alla fyra och packa ner det i alla skrymslen. 

Vilken dag som helst nu kommer det att vara såpass färdigt att jag kan lägga ett golv och gå vidare med skapandet av kommunens mest märkvärdiga gästrum.

Sängen blir en 100 år gammal släde som ska sväva i luften.

Men det är ett helt annat inlägg.

För inte alltför länge sedan var detta en vedbod med stampat jordgolv. Just nu pågår intensiva "bootstrap-arbeten" för att transformera vedboden till en multifunktionslokal med alla moderna faciliteter, men utan att det syns....

En kort sammanfattning. Den f d vedboden ska:
* Tjäna som bostad under kortare eller längre perioder för såväl mig själv, eller gäster.
* Ha ett antal väggfasta vitrinskåp med historiskt intressanta föremål, som kan inspirera till nyfikenhet och användas för storytelling.
* Ha en konferens/sammanträdesdel för arbetsgrupper upp till 8 personer.
* Kunna användas för fotografer som vill ha ett bekvämt gömsle med stora panoramafönster ut mot hygget där det regelbundet kommer bl a hjort, rådjur och älg.

Den totala ytan blir ca 120 kvadrat.

I det första rummet, som syns på bilden ovan, har jag byggt ett välvt tak med återbrukade brädor från ett 1700-talstorp i trakten. Vissa är 35 centimeter breda. Även golvet kommer från samma källa, och dessa brädor är bland det mest grovyxade jag sett.
Väggbrädorna är lagårdsbrädor som kasserats pga röta i nederänden. Då mina väggar är ganska låga kunde jag kapa bort det dåliga på dessa fasadbrädor, och vända på dem. Resultatet blir ett enastående levande rum, med den gamla känslan kvar.

Idag är det söndag. På torsdag tänkte jag ställa in möbler här...... Hur ska detta gå...?

Fest i det gamla stallet igen

Det var ett tag sedan nu.
Den gamla foderkätten byggdes om till casinohörna med liten bardisk, roulette och kristallkrona.
Precis som det kan vara när man är på finare krogar.
Vad är det som säger att man inte kan ha en fin krog i ett för 30 år sedan övergivet stall?

Denna sommaren vill jag fokusera på att fortsätta utvecklingen av den f d ödegården, och se hur långt man kan gå.
Eller rättare sagt, hur fin restaurang kan man göra med återbruksmaterial?
Kan man bygga en restaurang som blir godkänd och klar genom att använda andras kasserade material?

Vi får se.

Vi gör iallafall en liten smygpremiär den 30/4 2016, på Valborg. Det blir mat, musik och mingel i Mårdaklev. Alla som kommer i fred och kärlek är välkomna.



Här ligger anmälningslänken:

 https://www.facebook.com/events/1687326308197638/



eller skriv "Halv åtta hos mig - med Christian Dohber" i sökrutan på Facebook.

Livets fönster

Idag fick jag en liten påstötning om min avsomnade blogg. Jag lovade att försöka väcka liv i den igen, även om jag ofta känner att det räcker gott med Facebook. Min ursprungliga ambition, att personligen känna de jag har som vänner på Facebook, är sedan länge skrotad.  Dessutom har jag haft en svacka i mitt skrivande, kanske en slags livskris. Min gamle far dog i somras, och nu är min syster och jag "föräldralösa"... En situation som vi delar med många 60-talister, men flera av mina skolkompisar har en eller båda föräldrar i livet.  En del pigga, andra sjuka och på väg att lämna denna dimension för denna gången, s a s.

Fönstret som jag fotograferade i morse fick mig att stanna upp i morgonkylan, nästan förhäxad. Plötsligt såg jag livets olika faser i mitt eget gamla stallfönster.   Under ett par minuter såg jag kaoset, ordningen, horisonterna, dramatiken - och några av de svarta hålen man hamnar i ibland, när livet stannar upp för några ögonblick, dagar eller veckor.

Nu är det 2016 och även om det finns oro i världen och i vårt land, så vill jag nu ännu mer fokusera på positiva händelser, intressanta möten och kanske en gnutta mer äventyr än vad som 2015 erbjöd.
Under hösten och vintern har jag släppt en del gamla bojor, och ytterligare några ligger risigt till. Från ett ytterst oväntat håll fick jag under augusti-november många lärdomar. Det pirrar fortfarande i magen av förväntan över vad 2016 kan gömma för överraskningar.

Om någon fortfarande minns denna bloggen, eller om den kommer att läsas av någon i framtiden vet jag inte. Men idag är iallafall ambitionen att någon/några gånger per vecka skriva något om miljö, hälsa, återbruk, utveckling eller närbesläktat ämne. Kanske jag bara delar med mig av något jag spontant gillar. 

Allt gott
Anders

Ett avstamp för skrivandet.

Denna fredag verkar blir ett slags avstamp för mitt skrivande. Åtminstone kommer det att bli lite mer regelbundet framöver.

Jag känner att det kan finnas skäl till att se över min uppkoppling till Nätet. Min kapacitet till att producera kåserier och essäer är nära kopplat till dagsform och inspiration. Då blir det angeläget att kunna ha tillgång till internet lite oftare än vad jag haft hittills under de senaste årens Amishliknande tillvaro.

Detta kommer nog att innebära att min närapå gengasdrivna dator snart ska bytas ut mot en lite modernare variant, kanske en MacBook eller liknande.

Detta inlägg blir därför en slags efterlysning; Om du eller någon i din omgivning har en bärbar dator som kanske är 1-3 år gammal och fungerar bra, hör gärna av dig.

Hittelön kan utgå i form av kaffe och våffla, framställt av ekologiska råvaror.

//Anders

Ernst och Anders = sant.

Ok.
Har fått brev från Ernst. Tydligen har vi haft en relation, och nu är Ernst redo att ta den till nästa steg.
Eftersom jag inte har varit helt medveten om vår relation förnimmer jag en svag känsla av skuld.

Jag trodde att Ernst var lyckligt gift, och dessutom känner jag att vi skulle bli ett omaka par.

Kanske vill jag behålla min relation till Ernst på nuvarande nivå. Inspireras av hans idéer och fyllas av feelgoodvibbar när han häller ut lite sand i fönsterkarmen eller hänger alger i taklampan.
För visst gillar jag Ernst.

Ibland tror jag att alla män inte vågar erkänna att de attraheras av denne långe och stilige man.
Jag har ibland hört de som fnyser åt hans barfotapromenader och pyssel i lador.  Någon har t o m använt ordet fjollig. Den gången var jag själv lite osäker. Idag skulle jag nog ställa mig upp och stå för min proErnstinställning.

Men att ta vår relation till nästa steg...?

Nja. Inte för 199 kronor i alla fall... ;-)